Måsars skrin och doften av ännu fallande snö vid brofästet. 
En alldeles vanlig gatukorsning i en förstad till Prag city - Kobylisy. Här trängs, som på så många andra platser, gamla byggnader med nya eller nyrenoverade. Jag kände av trivseln i samma stund som jag kom hit, högt ovanför stadskärnan. Här kände jag att mänskor verkligen bor och lever med varandra, andas, samtalar, delar sorg och glädje på ett odramatiskt vis... En alltigenom levande stadsdel. Här kunde jag sannerligen bo. 
Jag hör ju inte hemma här, är en utomstående som står mitt i, iakttagande, men deltar likafullt. Känner förbindelse, glädje, beröring och generositet. Jag får, jag är välkommen. Och till och med husfasaderna runt om lutar sig inåt för att lyssna, för att vara med i gemenskapen på Albertov den 17 november där vackra fanor vajar strax innan avgång mot Narodní. Vi är många tusenden som promenerar tillsammans med flaggor, vit-blå-röda rosetter på ytterkläderna, skramlande nyckelknippor, visselpipor och plakat som uttrycker allt från tacksamhet och glädje till alla andra åsikter som demokrati garanterar att man har rätt att uttrycka. Jag känner mig stolt och tacksam för att få närvara.Inför jubileum, manifestation och fest. Stillhet, klockringning och fågelkvitter uppe i Petrín. Strahovs eller Loretas klockor? Vördnadsfull tystnad.
Fjädermönster i de stålblå skymningsmolnen
Jag vill inte tvätta Prags ljumma regn ur min jacka, vill inte vädra ur ölstugedoften från tröjan jag bar på Svarta oxen och Hankatten, vill inte torka av gatudammet från skorna som vandrade från Albertov till Narodní den 17 november. Jag behöver lugnt simma i minnena ytterligare en tid, få vara kvar i upplevelserna som rullar i mitt inre som ögonblick fastän de var och är långa äventyr, som aldrig kommer tillbaka, innan jag kan släppa taget och börja längta igen.
Det är sen höst i Prag. 
Den vackra byggnaden intill slottstorget har alltid fascinerat mig. Vem var arkitekten? Hur tänkte han? Jag förmodar att det inte var en hon. Under mitt senaste besök vågade jag mig äntligen in på gården och fick en närmare titt.
Vem bor här? Vem residerade här när palatset uppfördes? 
En slags grafitti inkarvad i fasaderna gör just synvillan fullkomlig och perfekt. Genialiskt! Schwarzenbergpalatset är praktfullt!
Blå är aftonen
Äntligen var jag där igen. Peters och Paulus spiror mötte oss i soldiset denna varma - heta! - septemberdag. De har stått där i århundraden. Nu var jag åter på min favoritplats i Prag.
Där var Libuse, hennes äktade och alla di andra märkvärdiga personligheterna i parken intill.
Och skuggorna och solljuset ...
Vidpass klockan sju en septemberkväll, tar solen ett tillfälligt dopp i Moldau och får fasaderna att glöda ytterligare. Som om denna stad behövde än mer guld. Som om vår livgivande stjärna vill yttermera påpeka sin existens. Jag behöver aldrig begära eller önska något av Prag. Hon förser mig med skönhet, med kraft, med musik utan att den hörs utanför mig. En ljum afton med sällskap, i staden där jag aldrig någonsin känt mig obekväm, förvandlas sakta från verklighet till ett minne att bevara, försvara, att hålla kärleksfullt nära. 
Vi lämnar landet- krasna zeme! - leende. Inga tårar denna gång.
Dagens datum 090909 ser grafiskt ut som en dans, en rytm. 
Snön hasar sig lojt nedför hustaken i dagsmejan.
En fiskare vid Vltavas strand. Blev det något napp?
Jag drömmer om gatornas mönster; om alla ljud som samlas till en symfoni eller i natten en stråkfylld kammarkonsert; om mångfalden och kontrasterna i hennes väsen, nytt & gammalt om vartannat; om dofterna och om allt annat hon bjuder mig på, vid varje återseende.
Den är här nu. Resan börjar här.
Jag står på Petrins sluttning en söndag i oktober och njuter av vyn. I samma ögonblick, vidpass klockan tolv, börjar Stadens alla kyrkkockor ringa... 
I förgrunden står tornen stoltserande. 
Från ön kan Bron skådas från ett annat håll.
I all sin fortsatt mjuka prålighet, trots stadens genomgångna svårigheter, ligger hon där. Skolan vid Lyckovo i Karlin. Här syns barn gå in om morgonen och komma lättade och uppspelt glada ut på eftermiddagen, precis som vid vilken skola som helst här i världen. 
Och en gång eller annan kan en blek måne skymta i vårskymningen.
Så här såg parken och skolan ut år 1906. Uppenbarligen är den förevigad nybyggd, en vår- eller försommardag då det grönskar. På den tiden kallades platsen Riegrove namesti - Riegrovtorget.
Ovanstående foto, som visar Lyckovoplatsen åt andra hållet, är taget 100 år senare, år 2006 i mars månad då en snöstorm, som "lamslog" staden slog till. Jag bodde då i en vecka i en vacker sekelskifteslägenhet med utsikt över parken. Av någon anledning kände jag mig hemma här.
Idag för mig min längtan till stillheten på Olcany kyrkogård. 
Den enkle mannen, märkt av sjukdom redan från ung ålder, lärde mig tidigt mycket om det Centraleuropeiska landet med det märkliga språket. När längtan blir för stor, för ohanterlig, återvänder jag gärna till hans romaner, hans texter, hans ord. Någon beskrev hans verk som bra & dåliga i samma andetag. För mig är han en Prins. En Prins som ville se saker för vad de är och beskrev dem därefter. En Kejsare ser verkligheten som han vill se den, Prinsen beskriven verkligheten som den är.
Så blev den då min. 
Bohuslav Martinu växte upp i Policka. Fadern var skomakare till yrket men var även en av mannarna i brandbevakningsstyrkan i staden. Således växte Bohuslav upp i ett torn 193 trappsteg över marken. Kanske har det färgat en del av hans musik. I dagarna är det 50 år sedan denne märkvärdige tonsättare gick ur tiden. Hans komponerade flöjtmusik är lätt och leksam. Fältmässan tillägnad det fruktansvärda som hände i Lidice 1942 är ett massivt verk av svartaste sorg. Ännu ett litet mästerverk är en trio med liten trumma, som jag fick avnjuta live härom året. Barnet i Bohuslav levde under hela hans levnads tid. En fantastisk mänska och hans tillika fantastiska musik lever vidare. 
Titt som tätt när jag åker med någon av min nuvarande hemstads spårvagnar, sluter jag ögonen och ser för mitt inre en annan stad passera förbi utanför fönstret. Jag väntar. Jag önskar. Jag hör nästa stationsutrop:Det enda som avslöjar att min önskan förblir en dröm är känslan av vagnens fart och att den inte kränger på samma sätt, som i den önskade stadens. Likafullt väntar jag varje gång på utropet och på att jag ska kunna stiga av på Lillsidan och vandra vidare bland gränderna upp via Uvoz till Petrin, för att njuta av utsikten över Städernas Stad.
En av de vackraste vyerna i Prag avnjuts uppe vid Vysehrads klippor. Gläd dig åt Vltavas flyende flöde söderut liksom norrut och stillheten på denna historiska plats. Njut av mosaiken ovanför porten in till katedralen tillägnad apostlarna Petrus (som ju betyder just klippa) och Paulus, vars spiror syns vida omkring. Ströva i parken med de fantastiska statyerna av Libuse och andra historiska personligheter skapad av Myslbek. Vandra i kyrkogården och ägna en tanke åt alla storheter som vilar här; Dvorak, Smetana, Mucha och bröderna Capek för att nämna några. Det var här som prinsessan Libuse förutspådde Prags storhet. Och storhet är hon. Än idag. 
Vissa dagar tar Längtan ut sin rätt, 
I en av Prags vackra genomgångar eller gallerior som vi skulle kalla dem, finns denne ryttare, skapad av David Cerny. Lucerna Pasaz byggdes i början av 1900-talet av Vacslav Havel, farfar till expresidenten Vaclav Havel. Lucerna har fått behålla mycket av sin forna prakt. Fler passager med vackra namn finns på många håll i stadens centrum. Lucerna betyder lykta eller lanterna. Cerna Ruze är en annan, Svarta Rosen. Koruna - Kronan - ståtar med en gyllene krona högst opp på sitt höga hörntorn. I dessa labyrinter kan man för en stund komma undan gatornas värsta trängseln och gå härligt vilse, både i tid och rum. Det kan ta tid att hitta där inne och när du kommer ut, kan jag nästan garantera att det är på en helt annan gata än den du steg in ifrån eller ut i en trädgård, skyddad från trafikens buller. Karel Peckas kortroman Gallerian, berättar om herr Tvrz som kliver in i just Lucerna för att komma undan en regnskur och av olika orsaker blir han kvar där inne, lever sitt liv i detta mikrokosmos.
