Betraktelse #1 - 0909

Vidpass klockan sju en septemberkväll, tar solen ett tillfälligt dopp i Moldau och får fasaderna att glöda ytterligare. Som om denna stad behövde än mer guld. Som om vår livgivande stjärna vill yttermera påpeka sin existens. Jag behöver aldrig begära eller önska något av Prag. Hon förser mig med skönhet, med kraft, med musik utan att den hörs utanför mig. En ljum afton med sällskap, i staden där jag aldrig någonsin känt mig obekväm, förvandlas sakta från verklighet till ett minne att bevara, försvara, att hålla kärleksfullt nära.