Villa Synvilla

Den vackra byggnaden intill slottstorget har alltid fascinerat mig. Vem var arkitekten? Hur tänkte han? Jag förmodar att det inte var en hon. Under mitt senaste besök vågade jag mig äntligen in på gården och fick en närmare titt.
Vem bor här? Vem residerade här när palatset uppfördes?

Synvillan är genialisk.

En slags grafitti inkarvad i fasaderna gör just synvillan fullkomlig och perfekt. Genialiskt! Schwarzenbergpalatset är praktfullt!

Installation

Att vara berövad frihet?

Denna installation, vid foten av Petrins kullar, stör mig varje gång jag passerar. Den är påtaglig, den kommer tätt inpå mig även om jag enbart hastar förbi. Ska jag uppfatta den uppifrån och ned eller tvärtom? Och det stör mig att trots att jag varje gång läst skylten intill så kommer jag inte ihåg namnet på konstnären. Den smärtar. Den gör mig bedrövad. Och jag kan inte låta bli att stanna till en stund, varje gång, en stund för att reflektera. Jag söker efter en positiv synvinkel, men hittar inte något alls att greppa tag om.Strax intill, vid ett träd, finns en liten gravsten. Vem mötte slutet här?

Blå blott blått blues och guld

Blå är aftonen

Blått och gyllene är sinnet

Floden sjuder av liv

Staden lever

Guld

P & P

Äntligen var jag där igen. Peters och Paulus spiror mötte oss i soldiset denna varma - heta! - septemberdag. De har stått där i århundraden. Nu var jag åter på min favoritplats i Prag.

Där var Libuse, hennes äktade och alla di andra märkvärdiga personligheterna i parken intill.

Och skuggorna och solljuset ...
Minnet av de storslagna vyerna lämnar jag till en annan dag.

Betraktelse #1 - 0909

Vidpass klockan sju en septemberkväll, tar solen ett tillfälligt dopp i Moldau och får fasaderna att glöda ytterligare. Som om denna stad behövde än mer guld. Som om vår livgivande stjärna vill yttermera påpeka sin existens. Jag behöver aldrig begära eller önska något av Prag. Hon förser mig med skönhet, med kraft, med musik utan att den hörs utanför mig. En ljum afton med sällskap, i staden där jag aldrig någonsin känt mig obekväm, förvandlas sakta från verklighet till ett minne att bevara, försvara, att hålla kärleksfullt nära.

Na shledanou

Vi lämnar landet- krasna zeme! - leende. Inga tårar denna gång.
Under våra fötter breder hon ut sig i all sin prakt nedan septembersommarlätta moln. Minnet fyllt av dagar fyllda av upplevelser, fyllda av dofter, smaker och synintryck som ska virvla länge, länge runt innan de landar, om de någonsin landar. Kanske fortsätter vår flykt, vår flygtur i den vackra staden, i en evighets dröm.

Nio spiror av tusenden...eller tio?

Dagens datum 090909 ser grafiskt ut som en dans, en rytm.

Idag ligger tio dagar mellan mig och Prag.

Och jag dansar...