Jag åker med min vanliga buss till jobbet denna frostiga morgon. Två kvinnor samtalar oavbrutet i tio minuter några säten framför mig. Trots att de håller en låg röstvolym är det inte svårt att höra vilket språk de använder. Och de minner mig med glädje om många lokaltrafikfärder i den Gyllene Staden. Knappt en enda vokal når fram till mina öron, enbart skarpa s, tje- och scheljud och så alla andra konsonanter med eller utan hasek som kommer så tätt inpå varandra. Som en strid lycklig ström av viskande vatten, en brusande porlande liten bäck i skogen som hoppar och far över stock och sten, runt nästa krök och nästa...
Måsars skrin och doften av ännu fallande snö vid brofästet. 
En alldeles vanlig gatukorsning i en förstad till Prag city - Kobylisy. Här trängs, som på så många andra platser, gamla byggnader med nya eller nyrenoverade. Jag kände av trivseln i samma stund som jag kom hit, högt ovanför stadskärnan. Här kände jag att mänskor verkligen bor och lever med varandra, andas, samtalar, delar sorg och glädje på ett odramatiskt vis... En alltigenom levande stadsdel. Här kunde jag sannerligen bo. 
Jag hör ju inte hemma här, är en utomstående som står mitt i, iakttagande, men deltar likafullt. Känner förbindelse, glädje, beröring och generositet. Jag får, jag är välkommen. Och till och med husfasaderna runt om lutar sig inåt för att lyssna, för att vara med i gemenskapen på Albertov den 17 november där vackra fanor vajar strax innan avgång mot Narodní. Vi är många tusenden som promenerar tillsammans med flaggor, vit-blå-röda rosetter på ytterkläderna, skramlande nyckelknippor, visselpipor och plakat som uttrycker allt från tacksamhet och glädje till alla andra åsikter som demokrati garanterar att man har rätt att uttrycka. Jag känner mig stolt och tacksam för att få närvara.
