Tramvaje

Titt som tätt när jag åker med någon av min nuvarande hemstads spårvagnar, sluter jag ögonen och ser för mitt inre en annan stad passera förbi utanför fönstret. Jag väntar. Jag önskar. Jag hör nästa stationsutrop:

Pristi zastavka, Malostranska!

Det enda som avslöjar att min önskan förblir en dröm är känslan av vagnens fart och att den inte kränger på samma sätt, som i den önskade stadens. Likafullt väntar jag varje gång på utropet och på att jag ska kunna stiga av på Lillsidan och vandra vidare bland gränderna upp via Uvoz till Petrin, för att njuta av utsikten över Städernas Stad.